I mer än 50 år har Pirjo Kitti bott på Mjölners Gränd 7 på Prästholmen. Lägenheten som ligger på bottenvåningen har en uteplats i västerläge och en fantastisk utsikt ut över allmänningen och Bodträsket.

Pirjo flyttade till bostadsområdet med sin make Olle och dotter Erika när huset var precis nybyggt. Samtidigt så byggdes det även en förskola, konsumbutik och även en kyrka i närheten, allt på gångavstånd berättar Pirjo.

– Kyrkan tycker jag är viktig, säger hon leende. Vi hade nära till allting och det gjorde att det till ett fantastiskt fint område för barnfamiljer, och det fanns också många barnfamiljer här i bostadsområdet. Vi var de första som flyttade in, så vi fick välja lägenhet först. Det är bästa läget på hela området!

Ringer varje dag

Pirjo är född och uppvuxen i Kemi i Finland och dottern Erika, som bor kvar i Boden, växte upp tvåspråkig, pratade finska med mormor och morfar och svenska med farmor och farfar.

– Men när man inte pratar och underhåller språket så har mycket av finskan fallit i glömska. Erika förstår fortfarande finska men har svårt att själv hitta orden. Erika och jag har en bra kontakt och hon ringer varje dag för att kolla att jag lever, säger Pirjo med glimten i ögat och skrattar.

Pirjos man, Olle Kitti, var från ursprungligen från Karungi norr om Kukkola i Haparanda kommun. Han var officer på Bodens garnison, först på A8 och sedan på Milostaben. Genom hans tjänstgöring fick Pirjo förmånen att resa och bland annat bo i Sydkorea och på Cypern.

– När vi var på Cypern hade vi vår dotter Erika med. Och när vi var i Sydkorea fick vi också göra ett besök i Nordkorea och se eländet där. Det är en hemsk diktatur…

Efter över 50 år i samma lägenhet så har Pirjo inga planer på att flytta. Hon stortrivs med området, grannarna och den fantastiska miljön runtomkring. Hade hon och hennes familj inte trivts, så skulle de inte heller ha bott kvar, säger hon pillemariskt. Samtidigt har området förändrats genom åren.

– Det finns inte så mycket barnfamiljer kvar här längre. Men vi har alltid haft jättefina och hjälpsamma grannar och området har varit lugnt och tryggt. Jag har aldrig varit orolig när jag varit ute och promenerat. På den gamla goda tiden så umgicks vi mera, grillade och så tillsammans, men idag och är jag inte så aktiv i områdesgemenskapen.

Trivs jättebra, men…

Kontakten med Bodenbo upplever Pirjo också som väldigt bra. När hon ringer om saker som måste åtgärdas så händer det saker direkt.

– Jag ringde nu i sommar om några stenplattor utanför cykelrummet som lossnat. Och jag sa att det var farligt för att någon kunde snubbla där, och då kom de och fixade till det på direkten. Och när jag hade problem med vattenläckage från kylskåpet så kom några duktiga killar och bytte ut det. Så jag tycker att det funkar jättebra med Bodenbo, säger Pirjo och fortsätter:

– Men nu måste jag få säga något som jag tycker är mindre bra också. Tidigare så plogades det varje vinter ner mot vattnet och gångstigen som går längs stranden. Men nu säger de på Bodenbo att det inte finns någon stig där. Hur kan de säga så? Vi som alltid har gått där! Kommunen plogar ju upp gångstigen redan på morgonen om det behövs.

Pirjo tystnar ett kort ögonblick. Munnen drar ihop sig till ett trotsigt streck, innan hennes ansikte åter spricker upp i ett varmt leende och det blixtrar till hennes ögon när hon illmarigt säger med eftertryck:

– Det har faktiskt gjort oss lite… förbannade! Hon berättar att när det har snöat mycket så kommer plogbilen först vid lunchtid och ibland senare än så. Om man behöver använda rollator eller har barnvagn så tar man sig inte ut på hela förmiddagen. Och så var det var en granne som inte ens kunde få ut sin bil, utan var tvungen att ta taxi till jobbet.

– Så… jag lyfte det här med snöskottningen på områdesträffen vi hade senast. Jag tyckte nog att vi blev lyssnade på. Så vi får se om det bättrar sig framöver, säger Pirjo bestämt. Sedan skymtar lurifaxen till i hennes ögon igen:

– Ja, och så sa jag att jag som bott här så länge här på området borde få bo gratis nu. Kanske få ett arvode också? Jag gör ju så bra reklam för Bodenbo!

Träffades genom dansen

Pirjo lever ensam sedan hennes man, Olle Kitti, dog för 8 år sedan, bara 74 år gammal. Det var hjärtat som gav upp, säger Pirjo.

– De fanns hjärtproblem i hans släkt så det var inte oväntat. Samtidigt hade Olle börjat utveckla Alzheimers som också låg i släkten. Det är en fruktansvärd sjukdom som suddar ut en människa och bara lämnar skalet kvar. Ibland var han klar, men ibland var det bara svammel. Det var en jobbig tid både för honom och för mig och Erika.

Pirjo berättar att det var genom dansen som hon och Olle en gång träffades. Det var vanligt att unga män från Tornedalen kom till Kemi i Finland för att dansa. Och dansen har alltid varit central och viktig i Pirjos liv. Drömmen om att åka till Argentina och på plats i tangons hemland få lära sig dansa tango har följt Pirjo hela livet.

– Det är så mycket känslor, energi och hetta i argentinsk tango, det är inte alls som den finska varianten. Det hade varit fantastiskt att få uppleva, säger Pirjo längtansfullt och så tänds gnistan i hennes ögon igen:

– Och att få dansa med Tony Irving, det vore drömmen!

Så, Tony Irving, om du läser eller hör talas om detta: Du har en beundrarinna i Boden att bjuda upp till dans nästa gång du gästar Norrbotten.